Recension: Eternal Darkness till Gamecube

Ett av spelen som släpptes i samband med Gamecube. Såg inte fram emot spelet alls när det väl kom. Inte för det verkade dåligt, utan bara att jag inte brydde mig ett dyft om spelet. Skräck och låsta kameravinklar var inget för mig helt enkelt. Men när det gått en tid, jag blivit modigare, spelet kostar endast 99 kr så passade man på att köpa det. Man har ju hört rätt mycket gott om spelet genom alla dessa år.

Det första som slog mig var kontrollen när jag spelade. Med några enkla knapptryck så kunde man lätt låsa sig på speciella kroppsdelar på fienderna. Kontrollen var väldigt enkel och användarvänlig, men problemet var att det kanske är en dålig sak. Större delen av fienderna består av Zombies. När man möter en Zombie så lär man sig snabbt att huvudet är det man ska sikta in sig på. Med ett slag så åker huvudet bort. Zombien är nu värdelös, den bara står där, blind och slår på måfå i hopp att träffa dig. Inte allt för sällan slår zombien andra zombies då den inte ser något och på sätt hjälper dig.
Detta kändes alldeles för enkelt då dessa fiender finns med under hela spelet, från första timmen, till den 5:e tills spelet är slut efter 12 timmar. Och samma taktik går alltid oavsett hur många de är.
Eternal Darkness har många olika vapen om anpassar olika tidsåldrar, allt från tulwars, kukris, sabers och gladissvärd, meleevapen från gamla Europa till Romerska riket och gamla Persien. Tyvärr gör dessa vapen samma sak hela tiden. Samma attacker, vissa gör lite mer i skada medan andra mindre. Men annars är de samma oavsett tidsålder, längd och tyngd.

img_onload(1,480);

Det finns en del saker i fighterna jag skulle gärna vilja slippa. Ta tex när man ska göra ett avslutningsmove på en fiende som vrider sig till döds på marken. När man gör detta så vinner man SANITY. Sanity behövs i spelet så att din karaktär inte ska bli rädd. Man är ju modig när man dödar en fiende som är ute ur spel. Tyvärr så finns det många saker i rummen som du kan titta på med din karaktär om du står vid rätt plats. Om en fiende faller vid en staty och du ska göra det avgörande slaget genom att trycka på B när det står ”Finish” så kan det snabbt ändras och du står och glor på en staty och spelet pausar sig i en milisekund då ”Finish” ändrade sig till ”Examine”. Detta är väl inte så farligt i sig men det förstör flödet i spelet.

img_onload(2,480);

Storyn vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Ibland så kände jag att den var grym med sina olika tidsåldrar och att allt flätas upp på ett fint sätt. Men tyvärr så kändes det att större delen av spelet så var storyn bara för flummig och jag visste inte vad kapitlet jag spelade handlade om eller varför den behövdes nu när spelet är avklarat. Det börjar med att en tjej ska leta upp ledtrådar om mordet på sin farbror. Hon får reda på att farbror forskade rätt mycket svart magi. Letar efter speciella bokkapitel som man får spela igenom. Ibland så är dessa bokkapitel lite väl dumt gömda. En fanns i badrumsskåpet. När man läser ett bokkapitel man hittar teleporteras man i en en annan tidsålder och man får spela som karaktären som kapitlet handlar om som har något med storyn att göra. I det stora hela så är storyn intressant, men man hade lätt kunnat ta bort ett antal kapitel i spelet för att ta bort en stor del av förvirringen.

Men nu låter jag alldeles för negativ. Jag tyckte inte spelet var så dåligt. Jag blev underhållen. Tyvärr inte så mycket skrämd som jag hoppades, men det var ett intressant spel. Ljudet var smått grymt, rösterna bättre än de flesta spel idag. Nästan alla kändes trovärdiga. Silicon Knights hade också på ett smart sätt gjort att man kunde acceptera att de pratade engelska i romarriket och i persien. Först hör man deras orginalspråk som sedan övergår till engelska så att vi ska förstå. Det var en bra idé och man fick intrycket att de pratar sitt egna språk men att det ändras för oss.
Grafiken kände jag dock inte riktigt höll den standard jag tycker att den skulle ha, visst så är spelt från 2002. Men Gamecube kunde bättre än så i början. Men animationerna på varje karaktär är mycket bra, om man blivit skadad med den en av de tolv karaktärerna som finns så haltar den på ett annat sätt än den andra. Deras ansikten i film-sekvenserna talar också sitt tydliga språk de vill förmedla. Jag gillade också detaljer som jag tycker många spel även nu saknar. Om man slår ett svärd så slår den emot väggen. Väggen är ett hinder för ditt svärd, så om man slåss i trånga korridorer så gäller det att tänka till då man inte kan använda sitt slagvapen med sin fulla kraft. Sanity var också en intressant ny grej jag fått uppleva i spelet. Att karaktären blir rädd och börjar se saker helt fel. Kontrollen ändras, skärmen blir svartvit, väggarna blöder. Allmänt småcoolt. Tyvärr så blir man rätt så övermäktig bara efter några timmar in i spelet med all sin magi man har och mot slutet så är det sällan man upplever dessa skrämseleffekter som var spelets stora säljpunkt.

img_onload(3,480);

Jag är en sådan gamer som kan ta upp ett gammalt spel och inte riktigt bry mig om grafiken eller hur den åldrats. Jag ser spelet hur det är och inte hur det kunnat vara. Jag blev dock rätt besviken på Eternal Darkness. Det känns alldeles för rörigt och för lätt. Spelet drar ut på sig själv med sina kapitel, tråkiga fiender och pussel. Det är ett helt Ok spel med några riktigt sköna detaljer och idéer. Men annars känns det rätt medelmåttigt.