Faith

Minns när jag var yngre… Zelda OoT hade kommit. Spelade och spelade. Jag blev lite kär i Saria och i Malon. Tyckte de var så söta och charmiga. Självklart så tänkte jag inte på dem som feta plygoner. I mitt huvud så såg de verkliga ut.

Och nu… 2008 har jag blivit kär igen. Men denna gång finns hon på riktigt! Ska leta efter henne och stalka!

img_onload(1,480);

Ni är i vägen

Idag cyklade jag bort till en kompis och en kvinnan gick med sin barnvagn och tog upp hela den kombinerade cykel/gångvägen. Som om inte vagnen var bred nog så skulle hon naturligtvis gå jämte vagnen! Jag plingade naturligtvis för jag ville inte göra ungen moderlös vid så unga år, men jag fick knappt någon reaktion. Hon tittade dumt på mig och undrade nog vad jag ville och i sista sekund var jag tvungen att cykla ut på gräsmattan.

Jag hatar din barnvagn för att den är i vägen. På trottoaren, där mammor alltid ska stanna med andra mammor och dess barnvagn och prata med de stackars barnen och blockera för alla andra. I Affären, där det redan är trångt, så ska de naturligtvis tränga sig in. Och så ska de alltid ta minst tre sittplatser i tåget.
Jag hjälpte en mamma med hennes barnvagn i tåget en gång och fick inte ens ett tack. Hon for iväg som en raket.

Egentligen hatar jag allt som är i vägen. Överallt. Hela tiden.

Jag klagar över något som egentligen inte är värt mödan att klaga över och som antagligen kommer att belöna mig med en för tidig död i hjärtinfarkt eller ett präktigt magsår. Men jag kommer alltid att vara fullkomligt rädd för stressade mammor med barnvagnar.

Jag hatar varenda jävel som tar upp för mycket plats på trottoaren, barnvagn eller ej.
5 jävla emoungar som MÅSTE gå på bredd, eller pensionärer som går långsamt som bara de kan göra.
Vansinnig blir jag, fattar de inte att vissa kanske vill gå lite snabbare och inte gärna vill gå ut i vägen för att gå om dem. Show some fucking respect för alla andra som också går på trottoaren och ta inte upp all plats era egoistiska idioter!

Big Stan (2007)

Stan är en liten man som tjänat storkovan på att blåsa folk som fastighetsmäklare. Han har makt, pengar och en vacker fru. Men vad betyder detta om man en dag hamnar i finkan? Inte ett skvatt, ty bakom gallerna vinner den starkaste och den svage plockar upp tvålen. Stan har med andra ord sex månader på sig att bli en slagskämpen á lá Bruce Lee. ”The Master” är den som kan hjälpa honom men hans vägar är minst sagt smärtsamma!

Rob Schneider debuterar som regissör, och han spelar själv huvudrollen. Och om du är en person som älskar slapstick humor så kan mycket väl Big Stan ge dig skratt. Karaktärerna är riktigt sköna, men kan inte göra annat än att älska Bob Sapp som den enorma svarta förbrytaren med ett gay-hjärta!
Jag blev rätt förvånad när Rob gjorde sina fightingscener då de var rätt så snygga. För att vara han. Det är inte Jet Lee-konster han gör, men ack, de rörelser han gör är rätt småtuffa!
Den kedjerökande The Master som tränar Stan spelas av David Carradine som stjäl scener rätt rejält.

Jag tyckte den hade sina sköna små stunder och jag satt mestadels med ett litet leende. Så för lite kvällsunderhållning så tycker jag att ni ska se denna.